Bröderna Louisehjärtan.
Syskon. Ja, syskon. Vad kan man säga om sina syskon. Själv har jag 3 bröder. Eller rättare sagt 2 & ½, som jag så gärna brukar kalla det. Vilket jag inte har något emot, var dock lite svårt att förstå när man var mindre. Att vi hade samma far men inte samma mor. Henrik är en stor del av mitt liv men finns inte där lika mycket längre som han gjorde när jag var mindre. För under tiden vi lärde känna varandra kom det nya syskon. Att han är drygt 5 år äldre gav mig en chans att komma närmare honom under barndomen. Han fick mig att gilla turtles och tv-spel. Sen, efter inte så många år, exakt 3, kom Patrik. Minns dock inte mycket av hur jag kände för att bli storasyster. Att hålla den lilla lilla pojken i famnen och skina över att äntligen inte vara minst längre. Men kan tänka mig att jag var en stolt storasyster. I dagens läget kan jag dock inte precis säga att jag är en skinande liten flicka. När jag håller om min bror är det med halsgrepp. När jag skiner är det av ilska och när jag pratar med en gullig röst är det inom ironins syfte. Men alla dagar är inte hemska. Vi har våra stunder där vi kan vara mänskliga. Men är oftast lika ovant som att träffa någon som gillar bruna bönor. Men min sista och sötaste bror är 8 åriga Jonathan. Anledningen till att jag lever. Vi fick inte en kanon start på vårat syskonliv i början. Hoppade upp och ner i soffan av aggression när jag fick reda på att han skulle bli en pojk. Hade alltid önskat mig en syster. Blev ingen Jonna utan en helt vanlig Jonathan. Trodde jag. Lillgammal, intensiv vilja, envis som en telefonförsäljare och ett helt underbart fantastiskt och helt sinnessjukt vokabulär. Du är inte dum i huvudet, utan du är dum i hjärnan. Vilket är så mycket mer logiskt i mitt tycke. Han kan ge ifrån sig uttryck som får en att ifrågasätta om han är en gammal 80åriga gubbe i en 8årig kropp. Den mest unika personen jag träffat. Och jag är släkt med honom. Älskar våran syskonskara. Inte för att vi är normala, utan för att vi är så sjukt onormala. 
