The one, the only.
Den kyliga morgonen vid 05.20 är tröttsam. Det är tyst, ingen annan i huset är vaken. Bara jag. Försiktigt omfamna mina kläder från stolen i hallen. För att sedan ta på dom över min ensamma kropp. Blå jobbarbyxor och en t-shirt med samma färg. Jag känner tystnaden och morgonkaffets doft i bussen. Intensivt slit fram till kl 9. Frukost. Får alltmer tankar om min säng. Men inget händer. Vill slå mina klackar ihop och säga "There´s no place like home ". Hoppas på att plötsligt vara i mitt sovrum. Snart är kl 12.30 och salladen jag har till lunch börjar bli lite gles. Äter den fort för att sedan åter jobba i 210 minuter till innan hemfärd i en fullpackad buss. En full buss med människor av alla dess former, utseende och attityd. Ingen plats för att sitta så jag får stå upp. Känner hur fötterna är gör ont. Att dom är varma. Står i min ensammhet och känner hur ögon kollar på mig. Ögon jag inte känner igen. Kommer hem. Utmattad och trött. 5 veckor av detta. Vill inte. Orkar inte.
KOWABANGA
