Jag har kompisar, själv då?
Jag har inte många vänner, ser inte poängen med att ha en stor bunt faktiskt. För min del räcker det med 2. Två vänner som jag kan spendera min fritid med. På helt olika sätt.
Amanda, min äldsta vän. Träffades första gången på öppnaförskolan. Skulle tippa på att vi var 3 år gamla. Sedan dagis och efter det skola. Blev aldrig av med henne. Spenderade hela våran grundskola tillsammans. Dock inte samma klass förens högstadiet. Med Amanda kan man äta sushi, spela yatzy och mysa till dexter och solsidan. Amanda kan man lita på. Hon finns alltid där för mig. Hon har alltid en axel att gråta på. Hon har alltid öron som lyssnar. Hon har alltid bara funnits där när jag behövt henne. Och hoppas innerlig att vi alltid kommer vara vänner.
Julie, min äldre vän. Hon är 90a och jag 91a. Men har dock inte stoppat oss. Träffade henne första gången en sommar. En varm sommardag på 90-talet. Vi gick i samma skola dock aldrig samma klass. Hon bor 200 m ifrån mig. Så promenader, filmkvällar och allmänt chill har aldrig varit svårt. Vi har samma humor. Samma syn på många saker. Så som pojkar, filmer utan text, "viss" musik, serier och våran totala förälskelse av brittisk accent. Jag har spenderat mycket av min vakna tid med Julie. Både i Sverige och i Danmark. Små traditioner som vuxit men som glidit ifrån oss medans vi blivit äldre. Men vi har fortfarande minnerna kvar av den bästa kycklingen i Danmark, 20 kr som kan omvandlas till 200 kr, våningsängar i värmland och myskvällar med Shia och SNL. Jag hoppas på att det kommer många flera händelser som vi kan titta tillbaka på och minnas när vi blir äldre.
klart vi alltid ska vara vänner <3
